Blogz.

Jag tänker på det här med bloggar. Kan inte riktigt bestämma mig vad jag vill med mitt bloggande. Känns som att jag skulle behöva 10 olika slags bloggar för att får ur mig det jag vill ha sagt på rätt sätt i rätt kontext. Ibland känner jag för att bara dela med mig av mina tankar, ibland för att resonera kring en djup text, ibland lägga upp helt vanliga bilder för att dela med mig av mitt liv, ibland för att lägga upp mer arty bilder för att de oftast är roligare, ibland känner jag att jag skulle vilja modeblogga som alla andra, visa outfits osv.

Antar att den största skiljelinjen går mellan personligt bloggande och en blogg som har ett specifikt syfte. En blogg med specifikt syfte känns dock inte så lockande i dagsläget, känner att jag skulle tröttna rätt fort på det. En styrka med bloggande är väl att det har det personliga draget, att det är som en dagbok fast på nätet. Samtidigt är självcensuren definitivt mer påtaglig när man bloggar jämfört med när man skriver dagbok. Man vet att det man skriver kommer att finnas på ett nät där alla har tillgång till det oavsett om det är någon som läser det eller inte. Vetskapen om att det kan läsas av vem som helst leder till självcensur, eller om man inte vill prata om självcensur så leder de hur som helst till en förändring av texten. Det är som att man har en liten läsare sittandes på sin axel som läser samtidigt som man skriver, en läsare som kommenterar redan innan texten har producerats.

Bloggandet får fortsätta. Kanske ska jag tillåta bloggandet att bli än mer spretigt. Bloggandet kan ju också ses som ett deltagande i ett samtal, ett samtal som förs på nätet och samtal har ju en tendens att ta alla möjliga och omöjliga vägar. Bloggandet är min del av samtal, mitt sätt att visa vem jag är och vad jag tycker, en förlängning av mig själv. Kanske är det därför det blir problematiskt. När texten väl är ute kan den tolkas hur som helst och jag har ingen chans att försvara mig. En text är också mer bestående än ett samtal. Texten finns kvar därför känns det som att man måste tänka två gånger innan man skriver något. Eller inte bara två gånger, tio gånger, så att det blir rätt. Problemet är bara att alla ändå tolkar utifrån sig själva i slutänden. En text kan bli helt fel och missuppfattas totalt om den läses från fel synvinkel.

Vi tror att vi lever i en värld utan censur men så är det inte. Anpassningen till normen leder till att vi hela tiden censurerar oss själva. Det finns ett upplevt rätt och ett upplevt fel och det är normen som bestämmer vad det är som är rätt respektive fel. Vidare finns det en brist på tolerans för det som inte passar in i normen. Detta andra som inte passar in, som vissa inte ser, andra inte vill se och andra ser men inte vill erkänna är en del av alla men vissa är mer censurerade än andra. Vi döljer av rädsla för bli uppfattad som avvikande från normen. Normen är stark och den leder till en censurering som kväver det som inte anses passa in.

Vår. Jag har en orkidé som hela tiden gör nya knoppar. Den verkar trivas och den gör mig glad.